Sarah lever ett minst sagt begränsat liv. Hon jobbar på ett äldreboende, och utanför arbetstid träffar hon ingen annan än sin pappa, som varje gång återberättar samma gamla historier från när han var rockstjärna på sjuttiotalet. Det enda som får Sarah att må bra är när hon får avsluta saker åt de gamla när de dött. Hon läser de sista kapitlen i deras böcker, dricker den sista skvätten kaffe i koppen eller kämpar sig igenom halvfärdiga handarbetsprojekt. Avslutningar är konkreta och överskådliga att börja på något nytt är raka motsatsen, så det har Sarah undvikit. Men när en blomsterhandlare i hemstickad tröja och en ledsen liten grannpojke tränger sig in i hennes vardag blir hon gradvis tvungen att fundera över hur hon lever sitt liv. Och över de mörka gamla hemligheter som hon noga hållit ifrån sig.

Sista kapitlet är en varm och rörande berättelse om att höra till och att inte höra till, om att älska och förlora och att hitta sin egen väg i livet fastän man under lång tid har undvikit att leva det. En bok för alla som älskade Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt.